Nu är det vår!
Bild från igår.
Det är inte det att jag inte vet vad jag ska skriva om här. Det är bara en sådan dag när jag känner mig totalt oispirerad till att göra någonting alls... Jag vaknade upp x antal gånger i natt av ett ben i handleden var halvt ur led, på väg att hoppa helt. Det är inte allt för svullet och gör inte särskillt ont nu, men det vill verkligen inte stanna där det ska, så det är ortos och så lite fysisk aktivitet som möjligt med den handen i dag, för att inte vara i allt för dåligt skick på jobbet imorgon.
Snart...
Senaste tiden har jag endast varit ordentligt upptagen några dagar, men min kropp har kört en riktig "jag hatar dig strejk". Nu är det bättre igen, men jag märker att jag verkligen måste träna och komma ut och gå mer, för min högra höft och knä fungerar inte riktigt som de ska längre och påverkar hur jag går. Det är liksom stelt i hela benet och rör sig inte riktigt som det ska. Ingenting man ser om man inte tänker på det... Tror jag... Men jag vill inte låta min kropp förfalla så här om det går att påverka.
Nog om det. Jag har lite inlägg planerade här som förhoppningsvis kommer upp snart. Farmförallt om hår. Någon som är förvånad? Så håll utkik!
Kära läkare...
Även om ni inte vill erkänna att det är någonting fel så vill jag bara tala om att mitt ben inte är snett i normala fall. Inte heller beror det på en infektion som ni vill påstå. Hur många blodprov ni än vill ta så löser det inte problemet.
Då ni inte ville hjälpa mig när jag var inne hos er för över ett år sedan så har jag fått lära mig att trots att det kan ta timmar eller dygn innan jag får höften på plats igen så är det bara att kämpa på tills jag lyckas.
Jag skulle vilja utbilda er lite i att det utöver rena luxationer finns subluxationer och höftrotationer. Det GÖR ont, men när man har levt ett helt liv med subluxationer så gör det inte så ont att man inte kan gå på det och om man inte gråter när armbågen sticker ut i armvecket så lär man knappast göra det för en roterad höft.
Såhär kära läkare såg det ut när jag senast för några veckor sedan råkade ut för en höftrotation. Visst gick det att tvinga benet rakt så länge jag med muskelstyrka höll det kvar. Men då gick det knappt att böja knät istället. Men jag har ju lärt mig att ni inte hjälper mig så det var bara att kämpa på som vanligt.
Sedan vill jag även passa på att upplysa er om att när knäna hoppar ur led/subluxerar så är det inte "bara att sträcka ut benet" som ni så gärna vill tro. För det första så gör det väldigt ont och för det andra så krävs det oftast en helt del trixande för att få det på plats igen.
Så kära läkare, återvänd nu till era studier och återgå till jobbet när ni har lärt er lite mer och är villig att hjälpa era patienter.
//Mvh en överrörlig kvinna
Mild subluxering
Som rubriken lyder så har jag sedan några timmar tillbaka en mild subluxering i höger skulderblad. Det innebär i princip att det är ur led utan att ledytorna har tappat kontakten med varandra helt som vi en luxering.
Även om det inte syns p.g.a att linnet sitter snett så står jag rakt på bilden. Bry er inte om att jag är röd av vetekudden. Jag måste försöka få musklerna att slappna av för att sätta det på plats igen.
Vad irriterad man blir över att detta händer när planen är att träna idag!
För övrigt så är detta ovanligt. Det brukar hoppa uppåt, inte ner i normala fall...
Min första semestervecka
Förra veckan har jag haft "stalltjänst" om dagarna hos pappa och hållit min hund sällskap så att hon inte har behövt vara själv när pappa har jobbat.
I fredags så tog vi hö i den värsta värmen. Från klockan tolv tills ungefär nio på kvällen. Det var varmt! De första fem timmarna så körde min bror bil medan pappa pressade hö (småbalar på 5-10 kg) och växelvis hjälpte mig att lasta och lasta av hö. Växelvis fick jag lasta och lasta av släpet själv medan min bror körde. Han hjälpte till första omgången då vi bara fyllde balvagnen, men fick en ordentlig allergisk reaktion och fick nöja sig med att köra bilen.
Vid klockan fem fick vi hjälp av två av pappas vänner och en stund senare fick jag en timmas paus då jag skjutsade sambon. När jag kom tillbaka så fick jag njuta av AC:n och köra bil medans min bror åt. Fast pappa fick backa in i stallet... Jag är kass på att backa med släp, så att backa in ett traktorsläpt med en stor bil med bara några cm till godo på sidorna hade inte blivit så lyckat...
Vid nio på kvällen hade vi fått in det mesta och balmaskinen började krångla, så då gav vi upp för dagen. Kan lova att jag var riktigt slut efter all värme och av att ha lyft, staplat, och kastat in hundratals balar i boxar. Visserligen var släpet högt, men att kasta in balar över boxvägar är ansträngande. Å andra sidan så hade inte mina leder orkat med utan den H********a värmen.
Kvällen efter hade pappa äntligen hittat felet på balmaskinen så att han och jag kunde få in de sista ca 150 balarna.
Nu kommer några bilder på hur jag ser ut efter min första semestervecka. Ni som inte gillar sår kan titta bort. För övrigt så har jag gått ner i vikt av allt arbete i värme. Nu måste jag äta upp mig så att kläderna blir lagom igen!
Dagen innan vi tog hö rymde en häst från hagen. När jag tänkte öppna grinden vi använder för lössläpp så bestämde hon sig för att springa rakt igen och skinnflå mig lite med tråden. Så här ser min vänstra handled ut nu. Läkningen har dröjt lite då jag var tvunden att täcka över såren när vi tog hö. Värmen och ansträngningen gjorde inte saken bättre, men nu läker de bra.
Min högra överarm. Småsåren som inte behövde plåstras har redan läkt.
Så här ser benen ut när man har tagit hö...
...
Så efter min första veckas semester ser jag enligt min far ut som ett krigsoffer.
Den osynliga värk jag lever med. (Långt inlägg)
Under perioder så är det väldigt dåligt med liv här. Det beror dels på oinspiration, att det händer mycket omkring mig och p.g.a smärta. Jag gnäller lite ibland här om att jag har ont, men sanningen är att jag har ont 365 dagar om året. Så har hela mitt liv sett ut och så kommer det alltid att se ut. Vissa dagar är bättre och andra sämre.
Även om jag tycker att detta är fullt normalt så kan tydligen de flesta "normala" människorna inte göra så här. Jag har nämligen överrörliga leder. Många har det utan att lida av det och andra som jag får problem utav det. Mina problem är b la:
- Att saker hoppar ur led. Jag kan t ex vakna på nätterna av att jag måste sätta handleden på plats igen.
- Smärta dygnet runt.
- Att kroppsdelar fastnar. T ex så kan knäna fastna så att jag antingen måste knäcka upp dem med mer eller mindre våld eller att de fastnar för att lostna så hastigt att jag nästan ramlar.
- Spontana svullnader och värk. Ibland svullnar t ex knäna upp och gör ont utan anledning.
- Jag kan inte springa då mina fötter/knän/höfter kan hoppa ur led eller så kan fotlederna bara vika sig så att jag trillar omkull om jag inte hinner återfå balansen och hoppa på ett ben. Ibland kan jag springa en halv kilometer utan att någonting händer och ibland händer det efter fem meter. Om jag ignorerar detta och försöker träna jogging så är mina leder efter några dagar i så dåligt skick att jag knappt kan gå. Vid några tillfällen så har jag utan att jag överdriver fått hoppa på ett ben eller krypa för att över huvud taget kunna ta mig fram.
Trots att jag inte stretchar så har jag inga problem att göra detta. Ingen på min mors sida har problem med detta. Min mor på 50+ gör detta utan anstränigning.
Jag har ingen diagnos på min överrörlighet då just den diagnos jag vill ha är väldigt svår att få. De flesta läkare vet ingenting om den sjukdomen och gör de det så vill de inte ta folk med den. Jag, precis som flera andra i min familj har fått höra att "vi är psykiskt sjuka" "tränar inte tillräckligt" "inbillar oss" o.s.v. Min moster var till vårdcentralen med min lillkusin då hon ofta klagar över ledvärk. Moster berättade då för läkaren att hennes systerdotter också har ledvärk. Läkaren ifrågasatte då om moster verkligen var säker på att mamma inte hade adopterat min syster (det var min syster moster syftade på då) istället för att intressera sig för att det finns i familjen.
Jag vill ha en diagnos, men orkar inte kämpa för det just nu. Ni som inte förstår detta har aldrig blivit totalt överkörda av flera läkare som försökt skicka dig till psykolig och förklarat att hela din familj är psykiskt sjuk. Ni har inte en familjemedlem som blivit skickad till flera psykologer som friskförklarat denne psykiskt och läkarna fortfarande hävdar psykisk sjukdom. Ni har inte sjukjournaler där det står att ni är psykiskt sjuka.
Många kvinnor har överrörliga armbågar och knän som jag, men som sagt så har inte alla problem.
Jag vill ha en diagnos på mitt problem. Inte för att bli botad, det är nämligen obotligt. Jag vill ha en diagnos för att kunna få rätt sjukgymnastik, utprovade ortroser och vid behov smärtstillande. Och för att många inte tar en på allvar då de helt enkelt inte tror på mig. Det är nämligen en osynlig sjukdom. Visst folk kan se hur mina leder se ut och sambon har mer än än gång sett t ex mitt skulderblad ur led, men ingen kan se hur ont jag har.
Att kunna böja bara den översta leden är inte "normalt". Jag kan göra det med alla fingrar och ofta fastnar dem i det läget när jag försöker börja fingrarna. Då får jag lossa dem. De flesta på min mors sida kan göra så.
Tydligen kan inte alla göra det här heller. Vet inte om det stämmer då jag tycker att det ser ganska normalt ut.
En bra dag så fastnar bara det dålig knät lite och jag har bara ont lite här och där. En dålig dag så ligger jag i soffan med ispåsar i ett försök att få de onda kroppsdelarna att domna bort. Bara att andas gör ont. Ska jag träffa folk så ställer jag in då. Ska jag jobba så tejpar jag kroppsdelarna som krånglar eller drar på ortroser och trots att jag knappt kan gå, utan hellre vill lägga mig ner och gråta så kämpar jag på. Folk ifrågasätter då hur ont jag verkligen kan ha. Men om man lever med smärta dygnet runt så får man en enormt hög smärtröskel och dessutom så kan man inte sjukskriva sig så fort någonting hoppar ur led, när det händer varje månad. När jag väl kommer hem så har jag så ont att min sambo får passa upp på mig t ex genom att hämta vatten eller värma vetekudden då jag har för ont för att röra mig.
Stretchar aldrig armarna på det här sättet. Kan sträcka längre än på bilden men ville inte riskera att få ont. Gör jag så med höger arm upp istället så hoppar skulderbladet ur led. Händer om jag sträcker på mig också. Kroppsdelarna kan hoppa mer eller mindre ur led på mig. Jag har förstått av sambon att skulderbladet inte ser helt mysigt ut när det händer. Det gör ont, men inte lika ont som de första 500-1000 gångerna. Ungefär så många gånger har det hänt sedan skuderbladet började krångla när jag var 18.
När jag säger mer eller mindre ur led så kan det vara att det tydligt syns att någonting sitter helt åt skogen eller att höften bara ha vridit sig utan att ledytorna har släppt varandra helt. Eller så kan t ex knäskålen hoppa i och ur led i samma rörelse. Vissa saker gör så ont att jag inte kan gå och andra gör otroligt ont, men jag biter bara ihop och fortsätter. En del saker som handlederna är lätta att få på plats igen, medan t ex skulderbladet kan vara ur led i timmar innan jag får det på plats eller det hoppar tillbaka av sig själv.
Så här ser min rygg ut när jag står normalt. Har lärt mig att svanka mindre trots att detta är normalt för mig. Får nämligen ont i ryggen av det. Glömmer fortfarande ofta bort mig och står/sitter så när jag är trött.
Det är jobbigt alltid tänka på hur du har rygg och knän. Jag blev "förbjuden" av min gamla sjukgymnast att stå rak i knäna (det vill säga överrörligt åt fel håll) då det sliter på lederna. Tänk själv hur svårt det är att ständigt försöka stå med böjda ben!
Tejp är min bästa vän när jag måste tvinga mig till jobbet med extrem ledvärk. Kan vara p.g.a att handen hoppat ur led, stukade fötter eller spontan svullnad i knäna. Det tar inte bort smärtan men avlastar lederna och hjälper till att hålla dem på plats.
När jag ska göra någonting tungt eller har extrem värk i handleder så använder jag dessa ortoser. De gör så att jag inte kan röra handlederna särskillt mycket och ger stöd.
Jag köpte dem främst för metallskenan som begränsar rörligheten rejält.
Enligt en del så har jag för ont för att vara överrörlig och enligt andra för lite. Hur kan folk som inte lever i min kropp döma detta? Det gör ont att få knät ur led även om du är överrörlig! Allt gör inte lika ont som för en "normal" människa, men likväl så gör det ont. Även jag har ont så gör jag saker. Bara för att man har ont så betyder det inte att man kan tillbringa livet i sängen. En del saker fungerar att göra, en del saker går bra ibland och ibland inte och ibland biter man ihop och gör saker ändå. T ex rida fast knäna värker, bara för att man vill. Ibland går man på stan fast det gör ont att gå, bara för att distrahera tankarna och komma ut. Dessutom så krånglar lederna lika mycket om jag rör mig för lite som om jag rör mig för mycket.
Jag har även problem med magen p.g.a olika födoämnesöverkänsligheter/intoleranser. Det är vanligt när man är överrörlig och även det finns i släkten. Raynauds har jag till och med dagnos på sedan jag var 16 http://www.internetmedicin.se/page.aspx?id=565
När jag var yngre så trodde jag att konstant smärta var normalt. Jag visste inte att jag var överrörlig utan tyckte bara att alla andra var stela. Jag förstod inte att fötterna hoppade ur led när de knakade och vek sig. Jag visste att jag var tvungen att knäcka till dem igen för att kunna gå, men tittade och kände aldrig på dem så att jag förstod att de var ur led. När jag jämt stukade fötterna så gnällde alla på att jag var klantig och så trodde jag att det var. Idag vet jag att jag inte var klantigare än andra, utan bara hade sämre leder. Jag klagade också över växtvärk som egentligen inte var växtvärk. Jag ville ofta inte leka samma saker som andra barn då det gjorde för ont. Folk sa då att jag var feg och känslig, men jag hade bara för ont.
Nyligen så bad min mor mig om ursäkt och var uppriktigt ledsen. När jag var liten så kallade hon mig ibland lat, klantig och gnällig för att hon inte förstod. Idag har hon förstått vilka problem jag hade redan då och insett att det var likadant när hon var barn. Folk klagade på henne trots att hon inte kunde rå för sin smärta eller sina stukade leder.
Anledningen bakom det här inlägget är att jag vill att folk ska veta att jag faktiskt har ont även om jag försöker att inte nämna det för ofta och tona ned det. Jag vill förklara en del av det jag lider och informera om att man kan vara sjuk utan att det syns och utan diagnos. Att man kan leva trots värk! Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig utan förstå varför jag gnäller och ibland inte kan göra samma saker som andra.
Tre år senare... Varning för bilder på sår och ärr.
Nu har det gått tre år sedan jag blev opererad. Fem år sedan jag skadade armen. Här är inlägget jag skrev efter olyckan för fem år sedan http://tatsu.blogg.se/2009/july/akuten-igen.html#comment Då trodde jag att allt skulle vara bra när gipset kom bort. Inte visste jag att det var början på en flera års lång mardrömsresa. Det roligaste måste vara att jag efter att ha fått bort gipset hoppades slippa operation http://tatsu.blogg.se/2009/august/darkness-of-hell.html#comment Ett år senare bad jag om att få bli opererad och efter ett halvår fick jag en första operation och efter ytterligare ett halvår den operation som fixade mig.
Dessa två småsår fick jag efter min första operation som var en titthålsoperation. Väljer att inte visa det tredje såret då det spruckit upp och såg ytterst otrevligt ut. Blödde för övrigt enormt under och efter den operationen, men väljer för eran skull att inte visa bilderna på allt blod som blev efteråt.
Så här mysig såg min arm ut efter att jag fått bort gipset sex veckor efter min andra operation. Har inga bilder på knät.
Efter att ha haft ont 24 timmar om dygnet i över två år så slutade min arm att göra ont tre dagar efter operationen. När jag fick bort gipset så var ju armen såklart orörlig och det gjorde ont att träna upp den igen, men det var inte samma smärta. Det tog mig ca ett halvår innan jag kunde använda armen "normalt" igen och lika lång tid innan mitt knä läkte ihop igen på insidan. Det tog mig över ett år att arbeta upp musklerna i arm och ben igen. Det tog över ett år innan jag kunde sluta tänka på att armen kunde slitas sönder igen av vissa rörelser.
Så här ser ett av ärren ut efter min titthålsoperation jag gjorde för ca tre och ett halvt år sedan.
Så här ser ärret på armen ut tre år efter operationen. Stygnet de missade att ta bort syns bara på nära håll om man tänker på att leta efter det. (Syns inte på bilden) Ärret har bleknat rejält och trots att det inte är snyggt så trivs jag med det. Har själv inget emot ärr eller tycker att mitt är fult. Det är lika mycket en del av mig som min tatuering. Det berättar om en tuff period i mitt liv som jag övervann.
Det viktigaste av allt är att min armbåge inte längre gör och och jag kan använda armen normalt. Över skruvarna har det bildats brosk. Det stör mig inte. Man kan känna det med fingret när man trycker på skruvarna.
Armen gör inte ont men den känns annorlunda än den högra. Det är inget som stör och jag märker det bara när jag tänker på det. Jag kan inte förklara vad som känns annorlunda när jag spänner armen för jag vet inte själv vad det är. Det är inte inbilldning heller. Det känns annorluna helt enkelt.
Så här ser ärret på knät ut. Sambon säger att det ser ut som en larv eller en fossil. Säger samma sak om det här ärret som det på armbågen.
Knät gör inte heller ont utav operationen längre. Visst gör knät ofta ont, fastnar och hoppar ibland ur led, men det har ingeting med operationen att göra. Det är bara så min överrörliga kropp är. Dessutom så krånglar det betydligt mindre än det högra knät.
Tre år efter min operation så är jag otroligt tacksam mot den läkare som lyckades fixa min arm! Tack vare honom kan jag nu leva mitt liv och arbeta!
Snabb upppdatering
Även om jag känner mig friskare nu så vägrar febern ge med sig helt och mina leder svullnar upp var och varannan dag utan någon ordentlig anledning. Idag känner jag mig ganska bra. Hoppas det håller i sig....
Här har ni en låt från Buck-Tick som jag gillar starkt.
En liten uppdatering om mig
Idag är första dagen utan antobitka. Skönt! Jag har känt mig så trött och grötig i huvudet av den. Däremot så är jag fortfarande trött men en mer naturlig trötthet, då jag inte kan sova på nätterna p.g.a hosta. Hostar, hostar och hostar hela tiden. Bara hoppas på att det ska gå över snart. Fast jag ska väl vara glad över att det bara är som en förkylning kvar nu och ingen halsfluss.
För övrigt så har jag jobbat hela veckan och att jobba när man inte är frisk känns. Har inte orkat göra någonting vettigt när jag kommer hem. Men snart borde jag vara frisk igen! Så fort jag är bättre så blir det en sväng till min far och förhoppningsvis lite mer inlägg här igen.
Halsfluss
Hopps att alla har haft en trevlig midsommar! Själv har jag legat hemma med halsfluss. Började bli dålig när jag åkte hem från jobbet i tisdags. Någon timma senare hade jag svårt att andas och högre feber än jag har haft på över tio år. Torsdagen var jag ännu sämre och åkte in till akuten. Där konstaterade dem att jag hade en infektion i kroppen som antagligen är halsfluss. Fick antibiotika som jag ska ta i några dagar. Nu mår jag bättre, kan andas, äta och prata även om jag är hes. Har fortfarande feber och är svullen men det går ått rätt håll.
Tagit tag i mitt liv
Trots att jag utlovat nya inlägg här så har det inte blivit så. Så vad har jag egentligen sysslat med istället? Det jag har gjort har varit att försöka komma fram till vad jag ska göra med mitt liv utan hästar. Det jag än så länge har gjort är b la:
*Kommit igång med att träna
*Börjat göra mer hårpinnar
*Samlat in lite nyttig växlighet som ska torkas för att b la göra te på. B la brännässla och björklöv.
*Tagit tag i mina matvanor ordentligt.
Idag har jag kombinerat de två nedersta punkterna. Gjorde en soppa på b la brännässla och maskrosblad. Måste erkänna att jag var skeptisk till min soppmix. Det skulle jag inte ha varit. Det är b la det godaste jag har ätit! Så nu måste jag ut någon dag för att samla ihop mer maskroser och brännässlor för att laga mat av. Framförallt maskrosblad.
Vet inte om det kommer att bli mycket eller lite uppdateringar här framöver. Det får tiden utvisa och jag tänker inte lova någonting. Men ge inte upp hoppet. Titta in lite då och då för att se om jag har skrivit någonting.
Någonting är fel...
Jag vet inte om det beror på sjukdom, stress, näringsbrist efter senaste tidens magproblem eller kombination av allt... Men på två dagar har jag varit på väg att svimma två gånger. I förrgår stod jag och moppade som vanligt på jobbet. Helst plötsligt så blev jag yr och allt började snurra. För att inte svimma så fick jag hålla mig i väggen. Det gick över lika snabbt som det kom och de enda eftervärkningarna var en minimalisk matthet. Igår kväll fick jag ta i lite med en kofot när vi fixade min bil. Föst började pulsen rusa och allt kändes konstigt. Sedan var det samma sak igen och jag fick sätta mig ner för att inte svimma.
När jag nu har tänkt efter lite så hade jag liknande problem för många år sedan när jag sov som sämst, var som mest stressad och min mage var helt trasig..
Jag hoppas att det inte händer en tredje gång! Oavsett om det gör det eller inte så ser jag det som en stark varningssignal. Det är verkligen dags att prioritera hälsan! Från och med nu blir det inget mer fusk med vetemjöl. Mer prioritet på att lägga sig i tid om kvällarna. Ska jag iväg någonstans som t ex till Stockholm så får jag skippa att äta ute med andra. Jag får ta med mig min egen mat. I helgen blir det till att ställa sig och baka bröd då det inte säljs bröd i affärerna som är gluten, laktos och sötningsmedelsfria.
Gnäll och musik...
Ber om ursäkt för dålig aktivitet här igen. Börjar känna mig bättre igen och febern börjar gå ner igen. Dessvärre så har min kropp krånglat istället. Knät subluxerade igår när jag skulle sova. Det svullnade upp och gjorde ont hela natten så att jag inte kunde sova ordentligt. Det var dock bättre imorse efter att jag sovit med det i högläge. Ikväll hoppade skulderbladet/axeln ur led igen och det tog ca en halvtimma innan jag fick det på plats igen. Hoppas kroppen samarbetar imorgon när jag har en storstädning....
Efter mitt klagande lägger jag nu in lite Sex Pistols så håll till godo med en bra låt.
Tisdag morgon
Tidigt imorse vaknade jag upp med handledsbenet ur led igen. Inte skönt att vakna med någonting ur led! Har nu ätit min frukost och ska borsta håret och tänderna innan jag åker iväg i regnet till lektionen. Har varit riktigt trött men förhoppningsvis kommer ett roligare inlägg ändå snart.
Krångelrygg
Har idag vaknat med huvud och ryggvärk då ryggen bestämt sig för att bli inflamerad igen... Förhoppningsvis är jag snart bättre igen. I eftermiddag ska jag trotsa värk och förkylning för att ta mig en sväng till stallet. Får se om jag hinner/orkar lägga upp något mer inlägg idag. Annars kommer det om någon dag.
Program om våran sjuka sjukvård. EDS
När jag pratar med folk så kan de sällan förstå varför jag inte orkar kämpa för att få en diagnos. De personerna har aldrig blivit kränkta av läkare efter läkare. Att få hjälp över huvud taget är svårt om du inte fysiskt fungerar som en frisk människa. Att kämpa för sin rätt på vårdcentralen är som att stånga huvudet i väggen. Den diagnos jag vill ha är HMS/EDS då jag själv inte tvivlar på att jag lider av det. Inte känner jag till någon annan sjukdom som får ens kroppsdelar att ständigt hoppa ur led heller.
SVT sände ikväll ett program om en kvinna som kämpat för just den diagnosen. Det är en timma långt, men har ni tid så se det gärna för att förstå varför jag inte orkar kämpa för den hjälp jag har rätt till just nu.
http://www.svtplay.se/arga-doktorn
Domningar igen...
Nu sitter man åter här med en arm som under timmar domnat bort till och från... Ända sedan det hände för första gången, för någon månad sedan så har det börjat hända allt oftare. Ibland domnar ett ben bort eller somnar när jag går. Det är otroligt jobbigt! Ju mer det domnar, dessto svårare blir det ju dessutom att gå... Ännu ett symptom som man måste leva med. Ber om ursäkt för gnäll, men ibland måste man ju få gnälla av sig. Att vara överrörlig är inte roligt! Man får en massa konstiga syptom som man ofta inte ens tänker på hör i hop med just överrörligheten.
I don't eat meat and yet I'm healthy
Blev precis tipsad om den här videon och måste bara lägga in den här! Alla ni som påstår att vi vegetarianer inte får i oss den näring vi behöver och ständigt ifrågasätter hur vi kan få i oss protein, titta här! Ni andra som bara vill ha lite underhållning, titta ni också!
Aj
Vaknade upp med lättare feber och ont i ryggen idag. Känns som en mildare inflamation i ryggen, vilket säkerligen är anledningen till febern. Efter att ha haft på liniment och suttit relativ rakryggad några timmar så käns det lite bättre. Ska till stallet ge mig på att rida ändå. Kan ju inte pausa nu när jag äntligen börjar få igång ena hästen. Eftersom att fotlederna har krånglat igen så har jag för första gången tejpat dem. Så jag ska nog lyckas klara mig igenom resten av dagen.
Äldre bild på hästen i fråga. Eller ja ponnyn.
Förkyld
Trodde att förkylningen äntligen höll på att gå över men istället verkar jag har fått någon ny dunderförkylning. Inte roligt alls.
Ungefär så här känner jag mig.
