Tatsu

Jag har numera insett att jag är en introvert person som enligt många är "osocial". När jag var yngre så trodde jag att jag bara var konstig, eftersom att det var vad folk sa.

 

Jag är fullt nöjd med att ofta inte träffa folk på en vecka (sambon räknas inte). Jag tycker inte om att gå på fester/event med för mycket folk. Det fanns en period i mitt liv när jag tänkte att jag borde lära mig att gilla sådant och vara mer social, för att andra verkar så lyckliga av det. Idag har jag helt kommit över dem tankarna. Jag är nöjd och lycklig med mitt liv som det är! Jag behöver inte 20, 30 eller 40 vänner. Visst, jag lär gärna länna nya vänner i framtiden, men jag är nöjd med att ändå ha en mindre vänskapskrets än dem flesta.

 

Jag uppskattar och behöver ha tid för mig själv. Jag tar gärna promenader ensam, men inte där det finns folk.

 

Idag har jag underbara vänner! De accepterar mig som den jag är. Om vi inte ses på en månad eller ett halvår så har ingenting förändrats nästa gång vi ses. Vi är fortfarande lika nära, eventuellt med lite mer att berätta och prata om sedan senaste gången vi sågs. Mina vänner ser inte mig som "kall" vilket många andra gör.

 

Bland personer jag inte känner eller har något behov av att lära känna så är jag gärna tyst. Jag utrycker ytterst lite känslor och mina leenden är inte äkta. Jag tycker inte alls om att behöva småprata om struntsaker och låstas vara artig. Jag är hellre tyst (jobbet är självklart en annan sak, min firma måste ju gå runt). Detta får många att känna sig obekväma med mig, men ärligt talat så är inte det mitt problem.

 

Jag umgås gärna med folk. Folk som jag tycker om och väljer att ha i mitt liv! Jag tycker om att kunna ventilera känslor för mina vänner, att kunna disskutera hårvård, att kunna ta en promenad tillsammans eller bara prata skit och flumma.

 

Många människor tror att jag är deprimerad för att jag är så "osocial". Det är jag inte.

 

Många tror att jag är deprimerad om jag sitter tyst. Det är jag inte. Antingen så trivs jag inte i sällskapet, eller så är jag trött och har ont och känner inte att jag har lust att prata. Ibland önskar jag att jag låg hemma i sängen och ibland är jag fullt nöjd med att bara sitt med och lyssna bland folk jag tycker om.

 

Det jag vill komma fram till är att jag är lycklig! Jag är nöjd med mitt liv och vill inte ha det på något annat sätt. Självklart så har jag dåliga dagar då jag är arg, trött och ledsen. Det har alla!

 

Om du känner någon som lever som mig, så anta inte att personen i fråga är deprimerad. Försök inte tvinga på den personen aktiviteter och människor som han/hon känner sig obekväm med. Prata med personen! Fråga och lyssna! Om du känner personen bra så borde du dessutom kunna avgöra huruvuida personen i fråga faktiskt är deprimerad eller bara har mindre sociala behov.

 

Vi är alla olika. Vi har alla olika behov. Försök inte tvinga på någon annan din egen livsstil, utan acceptera folk som de är och låt dem göra vad dem vill med sina liv.

 

Att inte uttrycka översvallande känslor betyder inte att vi har mindre känslor. Det innebär bara att vi uttrycker oss annorlunda och om du har svårt att föstå vad vi menar eller hur vi känner så är det bara att fråga!