Tatsu

Strax innan sju igår kväll ringde pappas flickvän och talade om att pappa var på akuten. Han hade blivit sparkad av en häst, fått mjälten spräckt och hade inre blödningar. Mellan gråtattacker ringde jag två av mina syskon. Sedan plockade jag upp dem och vi åkte in till sjukhuset. Jag bröt mot allt vad regler heter. Fartregler åt helvete! Körde i arslet på en bil tills han inte vågade annat än gasa o.s.v. På intensiven satt sedan jag, mina båda äldre bröder, den enas flickvän, min syster och papppas flickvän. Från ca klockan åtta tills efter klockan elva fick vi sitta där och vänta. Vi visste inte om han skulle klara sig eller inte. Läkarna sa att det inte gick att veta hur allvarlig blödningen var innan de hade öppnat upp honom. Så vi visse inte ens om han levde när vi satt där... Vi visste att de hade beställt sju påsar blod... På omvägar via pappas flickväns brors vän lyckades vi få reda på beräknad operationstid. Det gick över en halvtimma efter beräknad tid innan vi fick veta någonting... När läkaren till slut kom in så hade han opererats i över tre och en halv timma. Läkaren sa att han hade klarat sig och var vaken. Aldrig har jag varit så glad eller lättad som i den stunden. Skitsamma med allt annat! Han levde i alla fall! Två och två fick vi gå in till honom. Han var knappt vaken och hög på smärtstillande. Några enstaka meningar lyckades han sluddra fram och gång på gång upprepade han för mig och pappas flickvän "tack för att ni finns".
  Efter detta så skulle narkosläkaren komma in och berätta mera. Men jag skjutsade hem min syster och näst äldsta bror för att kasta ner lite kläder, mat och skit i en väska och åkte vid halv ett på natten i väg till pappas hus för att släppa ut min hund som varit ensam sedan ca halv fem när det hände. Min syster ringde när hon fått höra av pappas flickvän vad narkosläkaren sa. Det var lugnande nyheter.

"en beskrivning av vad som hänt, vilken tog över en dag att få fram något sånär fullständigt. Pappa skulle ta in hästarna på eftermiddagen, när Verano går fram till hingstarna. Vencedor ska hugga henne och pappa går dit för att putta bort honom. Verano vänder sig om och slår allt hon har mot Vencedor, men pappa står där. Ena hover träffade höften och antingen hasen eller den andra hoven i sidan av magen. Pappa lyckas på något sätt få ut dem på slingan, stänga grinden och gå upp till huset där han föll ihop på en stol. Hans flickvän hade precis hämtat min yngsta bror på dagis. Hon märkte att Spinkis (min hund) går fram och tillbaka, fram och tillbaka som för att visa någonting. Hon följer efter och hittar honom på stolen där han inte kan mer än viska. Först förstår hon inte vad som hänt. Sedan skulle hon ringa ambulans, men han säger att han inte ska in till sjukhuset. Hon envisas och samtidigt kommer pappas kompis. Pappa som vill ha in hästarna övertalas att låta sig köras in till sjukhuset, så med hjälp går han till bilen och hans flickvän slänger in min bror och åker iväg medans pappas kompis tar in hästarna. Trots att hon knappt körde 40 så gjorde alla små gupp ont som in åt helvete för honom. Väl framme får hon köra in på ambulansintaget där de flyttar honom till en bår och spänner fast honom. Hon får en utskällning för att hon inte ringt ambulans. De röntgar honom och konsterar att han har allvarliga inre blödningar och att mjälten är spräckt. Medans de väntar på att få komma in till operation frågar hans flickvän om hon skulle ringa efter oss och det sa han att hon fick. (Då visste vi alla att det var allvarligt om han gick med på det). Trots sitt tillstånd höll han sig vid medvetande ända tills han sövdes och tyckte att de borde dra av byxorna istället för att klippa sönder dem... Typiskt pappa! Sedan rullas han in på operation och vi sitter där och väntar. Någon gång har min förvirrade stackars lillbror blivit upphämtad av sin morbror och tillslut somnat utmattad på deras soffa... Sedan vi bestämde oss för att åka har jag inte fällt en tår och det är ändå över ett dygn sedan. Jag var inte gammal när jag lärde mig att hålla in tårar bland folk."

Väl framme för att släppa ut Spinkis så upptäcker jag att hon redan är ute. Hon har lyckats öppna ena dörren. Hon var helt skärrad över det som hänt och pep och pep. Inne i huset var det tretton grader då dörren stått öppen. Jag stänge av TVn och redde upp lite av Spinkis flyttade stolar och grejer och lade mig efter klockan ett på soffan för att förska sova. Men trots att jag bara sovit fyra timmar natten innan så kunde jag inte sova. När pappas flickvän kom hem för att sova några timmar så eldade hon och jag kände att jag var hungrig efter att inte ha ätit på ca 12 timmar utan bara dragit i mig en mugg med kaffe på sjukhuset. Efter att ha tagit en macka så satte jag mig vid braskaminen. Efter ett tag tog jag dit en madrass och la mig framför medans hon la sig på soffan. Men det gick inte att somna. Tillslut somnade vi båda, men jag vaknade med ca 15 minuters mellanrum. Strax efter fem då vi hade sovit ca en timma vaknade båda av att elden slockat och det var svinkallt igen. I köket där mätaren sitter hade värmen stigit till 14 grader. Vid sex åkte hon tillbaka till sjukhuset och jag gick ut till stallet. (Pappas kompis hade fodrat de kvällen innan.) Jag åt frukost och släppte sedan ut dem. På 130 minuter mockade jag sedan 13 boxar, ringde till vårdecentralen för att få ett nytt recept på medicin, sprang in och tog en smärtstillande, pratade med pappas flickvän, skottade undan skiten ute och lite småsaker som jag inte kommer ihåg. Allt gick i en rasande fart och trots att boxarna var stökga så gick det mindre än tio minuter till varje, inklusive att tömma skottkärran. Jag visste att det inte fanns någon mening att stressa, men på något sätt kändes det bättre och distraherade tankarna. När stallet var klart åt jag och försökte sova en stund. Men det gick inte. Jag kom inte mer än till att halvsova. Trotts att jag knappt sovit på en vecka så var jag inte trött och jag vet inte varifrån all min energi kom. Min syster ringde vid lunch och berättade att de hälsat på honom. Han var lite piggare då och ville åka hem. Inte ville han gå med på att det kommer att bli en lång sjukskrivning bara för att de plockat bort mjälten heller. Med hjälp av sjukgymnast fick han gå några steg. Läkaren sa att om allt går bra så kanske han får komma hem i slutet av veckan. Sedan åkte vi dit, jag och pappas flickvän. Då var han inte så pigg och var dessutom påverkad av morfin och ryggmärgsbedövning. Men han kunde prata och oroade sig för hästarna, instruerade vilka skor Veloz skulle ha. (Vi ringde hovslagaren nu när inte pappa kunde sko själv) Han hade nämligen tappat en sko. Vi lämnade läsglasögon, sudoku, en Kalle anka och lite tidningar åt honom som han får roa sig med när han kvicknar till lite nästa gång. Men att se honom var hemskt. Självklart var jag glad att se honom! Och glad att han var flyttad från intensiven till en vanlig vårdavdelning och framförallt för att han lever! Men ändå... Min pappa som kör häst med lunginflamation ligga där och ha svårt för att prata. Ett stort blodigt bandage under sjukhusskjortan. Två olika dropp, en maskin som pumpade smärtstillande och kateter. Ni kan inte ens föreställa er hur det kändes! Och order om att vara försiktig fick jag.
  Efter att ha åkt därifrån plockade jag in hästarna och fodrade. Sedan gick jag in för att slänga i mig en macka för att sedan gå ut för att reparera hingsthagen. Det behövdes! En hörnstople var b la neddragen, en tråd av och en hel massa nästan helt avgnagda stolpar som jag satte antignag på då pappa inte kan spruta dieselblandning på dem nu. Dessutom satte jag upp den andra dubbeltråden till tjejernas hage så att de inte kommer inte mellan och retar hingstarna. Sedan passade jag även på att sätta nytt grindhandtag till dem då det varit traisgt länge. Sedan kom min praktikant som nu var frisk från magsjuka och fått veta vad som hände. Hon gjorde höpåsar medans jag borstade hästar och tog emot hovlslagaren. Sedan var det kaffepaus. Efter sex delade jag ut morötter och åkte hem för att laga mat tills imorgon och nu ska jag lägga in lite filmer på pappas hårddisk så att han kan få dit den och dator imorgon. Nu börjar jag känna mig lite trött. Men inte så att jag kommer kunna sova...

Jag vet att när jag väl låtit mig själv bryta ihop, nu när det inte finns någonting mer att göra idag. Då kommer jag att kunna sova efteråt. Imorgon ska jag köra Vencer, på tosdag har vi hittat hjälp att köra snabbjobb med Veloz och Vengana. Jag är den som får styra alltihop, för jag vet inte hur länge. Jag är den som vet hur allt ska göras, hur de ska tränas o.s.v. Pappa kommer inte att köra häst, jobba eller göra någonting på länge. Han är bättre, men det kan alltid uppstå någon oförutsedd komplikation... Jag vet inte om han kommer att ha råd eller kunna betala min lön i framtiden. Jag vet inte vart vi ska få pengar till hästarna ifrån. Jag vet inte när han blir bra. Jag vet ingenting. Allt jag kan göra är att sysselsätta mig och ta han om stallet och hästarna så bra jag bara kan. Fan att jag är handikappad! Jag är den enda som annars skulle kunna köra dem. Den enda som skulle våga köra Venganza hemma. Men tur att jag har hjälp! Imorgon blir det storstädning av selkammaren, körning och allt annat som behöver göras och som kan fördriva tiden, samt ett besök hos pappa. Men nu ska jag bortsa tänderna och sedan försöka sova. Bryter jag ihop ikväll så gör det ingenting. För jag vet att jag kommer att vakna, stiga upp och jobba på som vanligt imorgon.

Fan vilken mardröm detta dygn har varit! Jag har själv legat på sjukhus många gånger. Men detta var mycket värre! Jag ligger hellre själv där en går igenom det här. Jag skadar mig hellre än att pappa gör det. Låt mardrömmen ta slut!

Men jag tackar Spinkis av hela mitt hjärta! Utan henne kanske pappa inte hade blivit hittad innan det var försent.. Utan henne kanske han inte hade levt idag...